Dagens ordspråk/citat
"Jag är din för evigt för en liten stund"
Kommentar: den här är lite besläktad med "du är unik, precis som alla andra"
Dagens ordspråk/citat
Dagens ordspråk/citat
"Man får starkare ben i uppförsbacke"
Kommentar: man lär sig av sina misstag
Dagens citat/ordspråk
Dagens ordspråk/citat
"Bättre ett hjärta utan ord än ord utan hjärta"
Kommentar: det är bättre att du är mållös än att du bara säger osanningar... typ
Dagens ordspråk/citat
"Det finns ingen väg till fred - fred är vägen"
Kommentar: fred är ingen händelse som liksom sker över en natt, fred är nåt som man måste upprätthålla hela tiden p g a att många människor är onda
Dagens ordspråk/citat
"En dag kommer du att vara en av dem som har levat för längesen"
Kommentar: det är en kul tanke tycker jag, att man är en del av historien, kanske inte så stor men att man kanske blir ihågkommen som den där släktingen som levde för väldigt länge sen
Dagens ordspråk/citat
Först ska jag ursäkta för dåliga uppdateringen igår men jag hade annat för mig och jag orkade inte
"You can't see the whole sky through a bamboo tube"
Kommentar: det gäller att vara öppensinning, annars kan man inte lära sig nåt
Dagens ordspråk/citat
"Hey! Clear the way in the old Bazaar
Hey you!
Let us through!
It's a bright new star!
Oh Come!
Be the first on your block to meet his eye!"
Hey you!
Let us through!
It's a bright new star!
Oh Come!
Be the first on your block to meet his eye!"
Kommentar: från Prince Ali :P
Dagens ordspråk/citat
"God gives every bird his worm but he does not throw it into the nest"
Kommentar: man kommer inte att få allt serverat framför sig, man får arbeta lite för det
Dagens ordspråk/citat
"Om du var en bajs i min rumpa så skulle jag aldrig vilja bajsa av fruktan av att mista dig för vänner är det finaste man har speciellt en liten klump som du"
Kommentar: det här är ett kedjebrev som är nasty men på ett gulligt sätt :P
Dagens ordspråk/citat
"Ingenting är omöjligt, vissa saker tar bara lite längre tid"
Kommentar: vissa saker kan vara skitsvåra och så men det är väldigt få saker som är omöjliga
Dagens ordspråk/citat
"[...] Thousands of feet march to the beat, it's an army on the march
Long way from home, paying the price in young mens lives
Thousands of feet march to the beat, it's an army in despair
Knee-deep in mud, stuck in the trench with no way out [...]"
Kommentar: 
Dagens ordspråk/citat
"Regler är regler och dum är den som inte utnyttjar dem"
Kommentar: de som använder kryphål i lagar och sånt är inte dumma...
Dagens ordspråk/citat
"Sinnen är som fallskärmar, de fungerar bara när de är öppna"
Kommentar: den här såg jag på Silverbullet i Nyköping, helt rätt ordspråk, var mer öppetsinniga folk!
Dagens ordspråk/citat
"Är människor djur för att de sitter i fängelse eller sitter de i fängelse för att de är djur?"
Kommentar: det är en liten tankeställare som jag fick från boken "19 minuter", riktigt bra bok
Dagens ordspråk/citat
"Man får höra sanningen av dårar och barn"
Kommentar: ofta är det så tycker jag för barn säger sanningen för de har inte fått "lära" sig än att det är dåligt att säga sanningen hela tiden och dårar är bara "dumma" nog att säga sanningen
Dagens citat/ordspråk
"När man blir 70 bestämmer sig kroppen för att gå åt andra hållet för att den vill vara ung igen"
Kommentar: det här sa ett barn om äldre personer och att de blir mindre eller "krymper" när de blir så gamla, barn är smarta :)
Kommentar: det här sa ett barn om äldre personer och att de blir mindre eller "krymper" när de blir så gamla, barn är smarta :)
Dagens citat/ordspråk
"Att återgå till det normala innebär att utplåna det onormala"
Kommentar: det är en bra tanke egentligen men bara för att man tar bort nåt dåligt så betyder det inte att det är bra, bara för att man slutar ha tråkigt betyder det inte att man har roligt
Kommentar: det är en bra tanke egentligen men bara för att man tar bort nåt dåligt så betyder det inte att det är bra, bara för att man slutar ha tråkigt betyder det inte att man har roligt
Dagens citat/ordspråk
Det här är inte ett litet smidigt citat som jag brukar lägga upp, det här är ett så kallat blockcitat (ooo MVG i svenska!)
"En väns begravning. Körsången strömmar genom kyrkan. Jag andas med öppen mun. Det har varit en molande sorg. Först sjukdomsbeskedet. Sedan kampen. Prognoserna. De sista strimmorna av hopp. Och till sist, vägen mot det oundvikliga.
Fotografiet på kistan.
Annikas bästa vän, men även min vän. Det är så jag saknar henne, som min vän.
När jag fäster blicken blicken vid fotografiet, leendet, när jag hör hennes kyrkokör sjunga, då böljar värmen genom kroppen i vågor. Musklerna i ansiktet dras samman i kramper, jag känner tyngden i bröstkorgen.
Och i samma sekund som jag ska börja gråta:
Det är som att komma till en stängd dörr: jag blir plötsligt självmedveten, iskall i kroppen.
Det är som vanligt. Sedan tioårsåldern har jag bara gråtit vid ett par tillfällen. Alltid i samband med chockartade omständigheter: jag antar att mitt inlärda försvarssystem då har satts ur spel.
Jag har aldrig medvetet strävat efter självbehärskning. Jag skäms inte över att gråta.
Tvärtom, jag skäms över att inte gråta.
Och här och nu, på en begravning med vinterns allra första snö utanför fönstren, skäms jag också över min egen självupptagenhet. Och det känns respektlöst, att inte kunna visa att jag är ledsen.
Detta är en rimlig undran:
när godkände jag att vara den här emotionellt stympade människan?
Jag kan inte härleda denna oförmåga till ett beslut, eller en händelsekedja: här blev jag en annan, här stelnade jag.
Det kan inte heller handla om biologiska fel - jag kunde ju gråta som barn.
En nedärvd manlighet?
Jo naturligtvis. Tillräckligt djupt rotad för att kräva en inre revolution. Men inte omöjlig att förändra väl?
Under medeltiden grät män öppet. Gradvis förändrades sedan manligheten. Självbehärskning ansågs allt viktigare i det framväxande samhället. Kontrollen av drifterna.
Men det är inte känslan av kontroll jag bär på. Tvärtom, jag känner mig bara hjälplös och patetisk där jag sitter med spända käkar och uppdragna axlar och stirrar ned i kyrkans stengolv.
Jag tänker på den berömde psykoterapeuten Alexander Lowens tes: förmågan att gråta är också en förutsättning för medkänsla. Den människa som inte kan gråta har i viss mån stängt av kontakten till sina människor.
Jag tittar ned i stengolvet. Den allra första snön smälter kring mina nyinköpta finskor.
Jag vill inte vara den människan."
Kommentar: orkade ni med hela? Det här var en av Aftonbladets krönikörer, Ronnie Sandahl, som skrev den här krönikan. Jag kände igen mig i den här texten, för jag har också svårt att gråta, även om jag vill det så klarar jag inte av det. Är det som han säger, är det självbehärskning? Eller är det nåt annat? Kanske rädslan att visa sig svag? För det har jag känt när jag väl har gjort det, jag känner mig svag, jag vill att nån ska vara i närheten då, men jag ser det inte som en dålig sak, nej, jag ser det som en bra sak, jag vill kunna gråta, jag vill det.
"En väns begravning. Körsången strömmar genom kyrkan. Jag andas med öppen mun. Det har varit en molande sorg. Först sjukdomsbeskedet. Sedan kampen. Prognoserna. De sista strimmorna av hopp. Och till sist, vägen mot det oundvikliga.
Fotografiet på kistan.
Annikas bästa vän, men även min vän. Det är så jag saknar henne, som min vän.
När jag fäster blicken blicken vid fotografiet, leendet, när jag hör hennes kyrkokör sjunga, då böljar värmen genom kroppen i vågor. Musklerna i ansiktet dras samman i kramper, jag känner tyngden i bröstkorgen.
Och i samma sekund som jag ska börja gråta:
Det är som att komma till en stängd dörr: jag blir plötsligt självmedveten, iskall i kroppen.
Det är som vanligt. Sedan tioårsåldern har jag bara gråtit vid ett par tillfällen. Alltid i samband med chockartade omständigheter: jag antar att mitt inlärda försvarssystem då har satts ur spel.
Jag har aldrig medvetet strävat efter självbehärskning. Jag skäms inte över att gråta.
Tvärtom, jag skäms över att inte gråta.
Och här och nu, på en begravning med vinterns allra första snö utanför fönstren, skäms jag också över min egen självupptagenhet. Och det känns respektlöst, att inte kunna visa att jag är ledsen.
Detta är en rimlig undran:
när godkände jag att vara den här emotionellt stympade människan?
Jag kan inte härleda denna oförmåga till ett beslut, eller en händelsekedja: här blev jag en annan, här stelnade jag.
Det kan inte heller handla om biologiska fel - jag kunde ju gråta som barn.
En nedärvd manlighet?
Jo naturligtvis. Tillräckligt djupt rotad för att kräva en inre revolution. Men inte omöjlig att förändra väl?
Under medeltiden grät män öppet. Gradvis förändrades sedan manligheten. Självbehärskning ansågs allt viktigare i det framväxande samhället. Kontrollen av drifterna.
Men det är inte känslan av kontroll jag bär på. Tvärtom, jag känner mig bara hjälplös och patetisk där jag sitter med spända käkar och uppdragna axlar och stirrar ned i kyrkans stengolv.
Jag tänker på den berömde psykoterapeuten Alexander Lowens tes: förmågan att gråta är också en förutsättning för medkänsla. Den människa som inte kan gråta har i viss mån stängt av kontakten till sina människor.
Jag tittar ned i stengolvet. Den allra första snön smälter kring mina nyinköpta finskor.
Jag vill inte vara den människan."
Kommentar: orkade ni med hela? Det här var en av Aftonbladets krönikörer, Ronnie Sandahl, som skrev den här krönikan. Jag kände igen mig i den här texten, för jag har också svårt att gråta, även om jag vill det så klarar jag inte av det. Är det som han säger, är det självbehärskning? Eller är det nåt annat? Kanske rädslan att visa sig svag? För det har jag känt när jag väl har gjort det, jag känner mig svag, jag vill att nån ska vara i närheten då, men jag ser det inte som en dålig sak, nej, jag ser det som en bra sak, jag vill kunna gråta, jag vill det.
